06-10-2018, Göteborgs_Posten, Johannes Björk

När jag tidigare under veckan ringer till Världskulturmuseet för att höra om det kommer att vara någon pressvisning för det av företaget Sandeng nyinstiftade priset Swedish Photography Award som tilldelats Trinidad Carrillo får jag svaret att, nej, du får dyka upp på fredag ordinarie öppettid. Under torsdagskvällen börjar bilderna likväl dyka upp i flödet. Och på Sandengs Instagram-konto läser jag att "en liten skara får sig en sneak peek innan dörrarna slås upp för allmänheten". En kommunikationsmiss? Antagligen. Inte desto mindre ger det en föraning om vad priset handlar om.
Sandeng verkar för fotografiska paketlösningar och agerar som konsulter åt privatpersoner eller företag som vill "sätta personlig prägel" på sin bostadsrätt eller lobby. I en sådan kulturindustri, bland "galleriägare och näringslivstoppar" som en närvarande bekant formulerade det, handlar det mer om det egna varumärket än den estetiska integriteten (prissumman är tämligen modest).
Vilka anspråk kan ett perifert företag – hur prominent delar av juryn än är – ha på ett namn som Swedish Photography Award (för övrigt redan använt av Unfold Magazine)? Och hur ser avtalet med statliga Världskulturmuseet ut? I utställningsfoldern nämns det endast som platsen för prisutdelningen.
Frågorna överskuggar utställningen, vilket är synd eftersom Carrillo är en av landets intressantare fotografer och här visas nya sidor av konstnärskapet. Carrillo hör till den andra generationen efter Tuija Lindström, vars professur på Högskolan för fotografi 1992 innebar en ny tideräkning för den svenska fotografin. Liksom Lindström har Carrillo bidragit till att förskjuta fokus från den manliga dokumentära tradition som med stora sanningsanspråk lagt emfas vid objektet, till att ställa subjektet i centrum och undersöka hur jaget skapas i den blickpunkt där makt och begär genomskär varandra.
Här blev iscensättningen, snarare än äktheten, bestämmande – även om gestiken hos Carrillo varit mer drömsk och återhållsam än hos hennes generationskamrater. I sina tidigare fotoböcker har hon rört sig kring ett slags vardagsnära surrealism, vilken framträtt genom en minimal förskjutning från det dokumentära. Men i de nyare verk som presenteras tycks fotografierna inte längre bestämda av en vardagslivets psykopatologi. Snarare blir det uppenbart att vad som återfinns på andra sidan, när man likt flickan i Carrillos fem år gamla bild Narcissus genomträngt jagets spegelyta, inte är ett omedvetet med familjens små hemligheter, utan en natur vars förförande skimmer bär på en förstämd skörhet.
De nya verken iscensätter en konsthistoriskt intressant operation, där brottsjournalistikens sökarljus – tänk Lars Wallsten – vänds ut och in för att fokusera, inte något organiserat brott, utan det organiskas utbrott. Här får fosforescerande sniglar, änglatrumpeter och fågelbon emanera med ett slags självtillräcklig grandeur, vilken idag endast bör tillerkännas naturen. Synd bara att bilderna inte riktigt gör sig varken i sin fysiska eller symboliska miljö.
Carrillo, ta pengarna och spring!